Vild mat i Strömsö

Jag har precis kommit tillbaka hem efter en vecka på Strömsö. Den här veckan har vi lagat mat på ogräs, bl. a. en väldigt god kirskålslasagne, se recept i föregående inlägg.

Ofta när jag berättar om ogräs och alla deras praktiska användningsområden reflekterar jag över ordet jag använder: ogräs. Ett ogräs är egentligen bara en växt som råkar växa någonstans där det inte var planerat. Även rosor kan vara ogräs när de växer utanför sina givna ramar.

I New York City lever en man som heter Steve Brill. Han kallar sig "Wildman" och lever till stor del av vilda växter, och då pratar vi inte om hänglavar utan om ogräs, svamp och vilda bär. Växterna samlar han i New Yorks grönområden och han leder örtvandringar i Central Park där han visar vilken rikedom av kulinariska läckerheter parken hyser. Jag köpte hans bok "The Wild Vegetarian Cookbook" och blev lite besviken över att utbudet av vilda ätliga växter tycks vara enormt mycket större i New York än här i Ratan, Västerbotten, men boktiteln gjorde mig glad. Visst känns det härligare att äta en vild sallad än en ogrässallad?

Många frågar mig om hur man ska tänka när man plockar vilda växter i närheten av eller i en stad, och mitt svar blir alltid att var och en måste använda sitt eget sunda förnuft när det gäller skördeplatser. Vi har så olika trösklar när det gäller vad som känns fräscht och inte. En potentiell skördeplats som känns helt ok för en person kan känns fullständigt otänkbar för en annan. Det finns dock en måttstock som jag tycker känns bra: Många stadsbor som bor i villa odlar grönsaker, fruk och bär. Jämför avståndet från trädgårdslandet till gatan med avståndet från det fina kirskålsstället i parken till gatan. Avgör sedan om du törs plocka kirskålen i parken. Hundkiss? Även i skogen kissas det och bajsas överallt av skogens invånare. Skölj alltid vilda växter innan du lagar mat av dem.